Varför blev det borderterrier för mig?

Borderterrier blev min första ras för att labradoren var vid det tillfället för stor. Mina barn var fortfarande ganska små och en ung labrador är stor och rätt klumpig och burdus. Så jag letade efter en ras av mindre storlek som var aktiv och kunde göra allt som en stor hund kan.
Det blev borderterrier, och det har jag inte ångrat.
Rasen är aktiv när det händer nåt och kan koppla av när det inte är nåt på gång. De har en behändig storlek och kan följa med överallt.
De har ett visst mått av självständighet, men är följsamma och tycker om att göra saker tillsammans med en, vare sig det är att träna diverse hundsporter eller vara med i barnens lekar, på sitt sätt, eller som promenad- eller joggingkompis.
Det sägs att terrier är envisa men det tycker jag inte är något framträdande karaktärsdrag hos borderterriern. Däremot är de frågande, ”vad vinner jag på det här”. ”Problemet” är att de är för smarta.
De lär sig saker snabbt och ser ingen mening att göra samma sak massor av gånger, om det inte ger dem något. När man tränar dem så får man vara påhittig så de inte tröttnar, och träna kort och ofta, istället för länge och sällan.
Borderterriern är en grythund och är från början avlad till ett självständigt arbete under jord. Det gör att de tar gärna egna beslut, och ibland går det fort, så det gäller att ligga steget före hela tiden.
Om jag ska nämna något som kan bli problem så är det att lämna en borderterrier ensam hemma. De tycker inte om att vara ensamma så det måste börja tränas tidigt, i små steg.

Borderterriern är en jakthund och behöver få uppgifter för att må bra och för att göra av med energi. De har ett behov av att arbeta och att röra på sig. Nosarbete i alla former, nosework, spår, sök är alla bra sätt att sätta hunden i arbete, och de gillar det.
Apportering i alla dess former är ju ett givet val för labradoren,
men även borderterrier gillar att söka och hämta, om belöningen är den rätta.