varför blev det labrador för mig?

Labradoren fastnade jag för på grund av deras underbara mentalitet. Där vilar inga ledsamheter överhuvudtaget. Allt är bara livsglädje.
De är positiva, framåt, nyfikna och oblyga inför människor och djur.
De är aktiva, väldigt följsamma och vill förstå vad man vill att de ska göra, och vill göra rätt. De är vänliga och är trygga i sig själva.
Ett uttryck som används om dem är att de har “will to please”.
Uttrycket kommer från deras hemland England.
Det betyder ungefär att de har en stor vilja att samarbeta, och de gör det för att de själva tycker att det är kul. Dessutom vill de göra sin förare nöjd samtidigt.

Labradoren har ett behov av att bära.
Det kommer naturligtvis av att labradoren är en apporterande ras som från början är avlad för att hämta fågel och småvilt efter skott.
Det är en djupt rotad egenskap. De bär, och hämtar, allt de kommer åt och vid alla tidpunkter, allra helst när de är glada och uppspelta.
När de kommer med grejer så tackar man och tar glatt emot.
Att bli arg, för att de tagit saker som de kanske inte ska ha tillgång till, gör de förvirrade. De har ju bara gjort det bästa de vet, och vill dela med sig till dig, och kanske få en belöning också.
En nackdel, de fäller. Två gånger om året fäller de sin päls. Räkna med att dammsuga ofta. Flera gånger om dagen om du vill ha pälsfritt.

Labradoren är i grund och botten en jakthund och behöver få uppgifter för att må bra och för att göra av med energi.
De har ett behov av att arbeta och att röra på sig. Nosarbete i alla former, nosework, spår, sök är alla bra sätt att sätta hunden i arbete, och de gillar det. Apportering i alla dess former är ju ett givet val för labradoren.