Varför blev det just borderterrier och labrador för mig?

Borderterrier blev min första ras för att labradoren var vid det tillfället för stor.
Mina barn var fortfarande ganska små och en ung labrador är stor och rätt klumpig och burdus.
Så jag letade efter en ras av mindre storlek som var aktiv och kunde göra allt som en stor hund kan.
Det blev borderterrier och det har jag inte ångrat.
Rasen är aktiv när det händer nåt och kan koppla av när det inte är nåt på gång.
De har en behändig storlek och kan följa med överallt.
De har ett visst mått av självständighet, men är följsamma och tycker om att göra saker tillsammans med en,
vare sig det är att träna diverse hundsporter eller vara med i barnens lekar, på sitt sätt,
eller som promenad- eller joggingkompis.
Det sägs att terrier är envisa men det tycker jag inte är något framträdande karaktärsdrag hos borderterriern.
Däremot är de frågande, ”vad vinner jag på det här”.
”Problemet”  är att de är för smarta.
De lär sig saker snabbt och ser ingen mening att göra samma sak massor av gånger, om det inte ger dem något.
När man tränar dem så får man vara påhittig så de inte tröttnar, och träna kort och ofta, istället för länge och sällan.
Borderterriern är en grythund och är från början avlad till ett självständigt arbete under jord.
Det gör att de tar gärna egna beslut, och ibland går det fort, så det gäller att ligga steget före hela tiden.
Om jag ska nämna något som kan bli problem så är det att lämna en borderterrier ensam hemma.
De tycker inte om att vara ensamma så det måste  börja tränas tidigt, i små steg.

Labradoren fastnade jag för pga deras underbara mentalitet. Där vilar inga ledsamheter överhuvudtaget.
Allt är bara livsglädje. De är positiva, framåt, nyfikna och oblyga inför människor och djur.
De är aktiva, väldigt följsamma och vill förstå vad man vill att de ska göra, och vill göra rätt.
De är vänliga och är trygga i sig själva.
Ett uttryck som används om dem är att de har “will to please”.
Uttrycket kommer från deras hemland England. Det betyder ungefär att de har en stor vilja att samarbeta,
och de gör det för att de tycker att det är kul, och att de vill göra det så att både förare och de själva ska vara nöjda.
Så skulle jag beskriva uttrycket “will to please”
Labradoren har ett behov av att bära.
Det kommer naturligtvis av att labradoren är en apporterande ras som från början
är avlad för att hämta fågel och småvilt efter skott.
Det är en djupt rotad egenskap. De bär, och hämtar, allt de kommer åt och vid alla tidpunkter,
allra helst när de är glada och uppspelta. När de kommer med grejer så tackar man och tar glatt emot.
Att bli arg, för att de tagit saker som de kanske inte ska ha tillgång till, gör de förvirrade.
De har ju bara gjort det bästa de vet, och vill dela med sig till dig, och kanske få en belöning också.
En nackdel, de fäller. Två gånger om året fäller de sin päls. Räkna med att dammsuga ofta.
Flera gånger om dagen om du vill ha pälsfritt.

Båda dessa raser är jakthundar i olika former och behöver få uppgifter för att må bra och för att göra av med energi.
De har ett behov av att arbeta och att röra på sig. Nosarbete i alla former, nosework, spår, sök
är alla bra sätt att sätta hunden i arbete, och de gillar det.
Apportering i alla dess former är ju ett givet val för labradoren,
men även borderterrier gillar att söka och hämta, om belöningen är den rätta.

I länkarna nedan har jag samlat information om raserna som är bra att känna till.